Edvin Mellgren,88 år

 Edvin Mellgren,en farbror som skriver om allt. "Jag har nog alltid skrivit, alltid haft anteckningsboken med mig". Det konstaterandet gör förre skogsarbetaren Edvin Mellgren,88 år, Lillögda Åsele,född i Fredrika som bland annat skriver och forskar i bygdedialekter. Han deltar även i skrivklubben "Versifikatören" med humoristiska skrömthistorier på vers samt glada historier från flydda da´r. Han beskriver träffande bygdebefolkningens kynne,ofta på dialekt.

Edvin Mellgren berättar att efter pensioneringen har det också blivit gott om tid för skrivandet.

- Sedan länge tillbaka har jag forskat i dialekter och i Övre Norrlands bygdemål,som givits ut av Vetenskapliga biblioteket i Umeå,jag har även deltagit med t.ex berättelser om hur man gravar fisk utan salt, men där finns även flottarhistorier på bygdedialekt.

Hans barn och barnbarn har frågat mig om vi vill använda hans stora/rika material för presentation på byns hemsida. Det lär finnas mycket mera än det som jag tagit del av. En unik kulturskatt att plocka ur efter en fantastisk skrivare och berättare.

Förklaring

Inom Åsele sockens norra del var några arbetare sysselsatta med grusharpning. Bland dom två som vi kan kalla Gunnar och Eujen. Höstdagen var strålande med klarblå himmel. Under middagsrasten filosoferade Gunnar under det han tittade uppåt himmelen: Dä ä märkvädigt att när männischa dö, kom a i dittän opp. Eujen kikade uppåt himmeln, så sade han: - Nää kär, int äre på dä vise, du förstå själve stativä stann no här på jola.

Brödrakärlek

Johan och Alfred var bröder. En gång i sin ungdom gick Alfred till Nordanås för att träffa inspektor Isaksen. Han gick in i köket och satte sig. Fru Isaksen hade hört att Alfred ämnade gifta sig, varför hon sade:

- "Ja, nu tänker Alfred gifta sig?"

Alfred såg mäkta bekymrad ut, men till sist sade han:

-"Jaa, ja vet rakt int höre dä vål, äsche´n bror Johan vell ha´a, så gett fäll han få ta´a. Män äsche int han vell ha´a sä gett fäll ja ta´a. Så ja vet då rakt int, höre dä vål.

Säkert vittne

Det var en man i Lillögda, som skulle köpa en bagge av Lindberg i Långbäcken. Säljaren skröt om hur stor och fet baggen var. Alfred, som var närvarande, intygade säljarens ord med: "Jaa dä är`n vallsamt stor`n bäkker, störste å fetestä bäkkern i Långbäcken, jaa dä finns ingen störrä här i lannä". Köparen frågade Alfred: Har du sett bäkkern"? "Nää int har jag sett`n män du gett fäll hör va kärn säg".

M/ 1949  

För dyrt

Per Agust var ett orginal och kunde konsten att på ett robust sätt säga ifrån. Han hade en gång ett gammalt hagelgevär, som smeden Lyrell skulle taga bort gravrosten ur. När geväret var färdigt, frågade Per-Agust: - Va sa ä köst? Smeden begärde 15 kr, vilket Per-Agust fann för dyrt. Smeden svarade: - Jag har ju blånat piporna också.

- Jaa om du änn blånä helä Stöttingfjällä å helä h - e är ä ändå för durrt, sa Per-Agust. Men smeden fick sina 15 kr.

M/1949

Missuppfattning

År 1910 var den flyttande småskolan inrymd hos "Iljas" i`näs. Lärarinnan bodde i förstukammaren. Iljas skulle med häst köra till Åsele och handla, en vägsträcka på 3,5 mil. På kvällen gjorde han sig i ordning för resan. Lärarinnan bad honom köpa ett par sportskidor med stavar.

- Jaha, då ska jag göra, löd Iljas säkra svar.

När fröken gått in på sitt rum, började Iljas grubbla på den konstiga affär han fått sig anförtrodd. Efter en stund gick han in till fröken och frågade undrande:

- Höre vare, varä selvskien fröken sku ha? ( = silverskedar).

På gamla Åsele-dialekten: skien = skedar, skibena = skidor.

M.

Upplysning

Det var i början av detta årtionde. I byns butik var några gubbar samlade och så började de diskutera kriget och politiken. Bl.a var där en man som flitigt brukade använda sig av främmande ord och uttryck ofta nog på ett häpnadsväckande sätt. Denna kväll råkade han använda orden optimist och pessimist. Johan Petter frågade:

- Va bety optimist å pessimist som du svärm om?

- Ja de ska jag sega dig, optimist är en som optimiserar, å en pessimist är en som pessimeserar! Begrip du int hä, dit sabla dumhuvud!

M/49

Lillögdabrev

Lillögda är ett namn, som är missvisande i fråga om byns storlek. Den torde ej höra till de minsta inom Åsele socken, vad byns sträckning och invånareantal beträffar. Till glädje för hr Myrdal och ej minst för oss själva finns det en mindre folkskola med ett 20-tal barn.

El-lyset har gjort sitt segertåg även hit. Härligt! - när man tänker tillbaka på de nyckfulla karbidlamporna, som förmörkade vår tillvaro förut i stället för att upplysa den. Jag tror ingen längtar tillbaka till den tiden. Ett 10-tal telefonabonenter finns också. Växeln skötes på ett utmärkt sätt av fru Svea Scherdin. Buss och mjölkbilslinje trafikerar sträckan Åsele - Lycksele, så vi har två förbindelser i vardera riktning, morgon och afton. Vi får post två gånger dagligen, bekvämt fast ej lyxbetonat. Utvecklingen har gått frammåt och det är nog de flesta glada åt.

Mycket snö ha vi fått på ofrusen mark och myr. Med bekymmer se vi mot den närmaste framtiden, när vi tänka på hur svårt det är, för att ej säga omöjligt, att få hem myrhö från de bottenlösa myrarna med meterdjup snö. Byns karlar hugga och köra timmer i Granberget på Stöttingfjället. Det är mycket strävsamt arbete för både hästar och karlar. På grund av den djupa snön som fallit kan man ej köra utan att först skotta upp vägar. Då det är skotföre och stämplingen är gles, förstår varje skogsarbetare hur oerhört arbetet fördyras för kontraktstagarna. Blöta får vi vara dagligen in på bara benen. Klabbsnö fastnar som klister på stockarna och alla stockar skola tas i famn och rullas upp i stora vältor. När man på kvällen kommer hem till barackerna, fått ta på sig torra kläder och fått sig en kopp kaffe, då går man in i matsalen, där kockan har maten färdig och framdukad. Då känner man sig som en människa. Därför får jag med en vers prisa vår kocka.

Våran kocka heter Tyra. Av alla kockor är hon bäst. Hon ständigt ses med mat bestyra, dukar bordet som till fest. Se`n vi tackat Gud för maten, gå vi åter till vårt knog. Det synes på de tomma faten, att vår mage har fått nog.

E.M.  

Minnen från en slotterkoja

När man tänker på forna höstkvällar med pinande blåst och ganska kylig luft, då påminnes man om den tid då man bodde i en slotterkoja i villande skog. Man slog de blöta starrmyrarna om dagarna, gående i vatten upp till knäna. Den låga slotterkojan var då ett riktigt paradis att få komma in i på kvällarna. Vid den flammande elden på härden, vilken bestod av stenar lagda i rundel mitt på själva jordgolvet. Då fick man ta av sig de blöta flatbottnade skorna, hänga upp dem till tork, jämte skotrasor av strigarnssäckar.

Räfserskorna ordnade med mat och kokade kaffe. Efter måltiden låg man på starrhöet, som var lagt direkt på jordgolvet omkring elden. dryftande dagens vedermödor.

Man berättade historier, mer eller mindre sanningsenliga. Kulmen var alltid när man kom in på spökhistorier, vittra, skogsrå, sjörå och tomtegubbar. Men de mest kusliga var nog berättelserna om vålnader av avlidna personer. Många trodde fullt och fast på dessa, samt om fegljus m m.

När räfserskorna hade ärende ut i den mörka höstkvällen höll de varandra i hand, kröp tveksamt ut genom den låga kojdörren. Ute i mörkret, där vinden riste i de risiga granarna, upplevde de spökhistorierna i verkligheten. Varje liten risig buske blev till något oförklarligt och spöklikt.

Kanske något skogsrå eller annat oknytt. Något man borde akta sig för och undfly. Uvens kusliga läte på någon bergstopp med sitt "heutdä heutdä". Det tolkades säkert som ropet av någon osalig ande. Ett rop som kom blodet att isas av fasa. Undra på att flickorna med bultande hjärtan tog sin tillflykt in i den upplysta varma kojan och människors sällskap. 

Med darrande röst, skallrande tänder och vettskrämd blick berättade flickorna om sina sällsamma upplevelser bland andar, spöken, vålnader och annat oknytt.

/Edvin Mellgren/

En kuslig upplevelse på vers

Gammgästgivar`n i Borgsjö, berättade en kuslig upplevelse som han upplevde en mörk höstnatt på Mattesmyrberget. Edvin Mellgren, Lillögda-Åsele, har skrivit ned hans skildring på versdialekt.

Jä hadd sjussä tel Åsel å skull himm`n natt å tjörd ve Svart`n, han va ivri å lonkä. Däri Mattesberjä ä vägen kroki å bratt där varä som om hästn`hadd sjonkä.

Jä steg borti trilla, men skaklän va tom, fast tömmän däm hadd jä ti hanna. Då skrekä nä tell, precis som`n lomm å svett`n börjä rinn utätt panna.

Jä voort sä rädd, sä ji allri kan tro där jä sto oppå vägen å skallrä. Dä va som na besönnerlit ti kläa mine dro, dä va kuslitt, den stönna glöm jä allri.

Då knäfft jä hännren å börje på be, då jämrä nä sä rychlit ti skogen, å skogsråä varä, jä ä säker på de, å ti kläa kravlen å drogän.

Svart`n kommä tell mä, han var svetti å blåst å vamma geck som`n bäljä. Å selan va tjörvä, å loken va låst, dä lystes no va han hadd vörä ti för faljä.

Jä sätte för trilla å kravlä me dit, å Svart`n han kutä å skenä. Då jä kommä him hadd Svart`n vort vit, svart var bärä vänster frambenä.

Ja`a kär, dä ä skrömt å oknytt däri Mattesmyrbärjä, sä på natta vell jä int fära den vägen. Dä ä int förstganga skogsråä ha skrömtä å härjä.

Så var Erkes i Borgsjö sägen.

Edvin Mellgren

Hjortronlandet

När det blir hjortrondags, det vill säga när bären börjat mogna, då söker sig folk till myrlandet och kälmarkerna. Nu händer det rätt ofta att en intensiv blomning misslyckas. Slagregn eller hagelskurar kan totalt spoliera hjortronblommorna. Vissa somrar däremot blir hjortronskörden god, då får vi smörja kråset riktigt. Skogsvägarna har byggts långt in i bärlandet. Det är inga svårigheter att ta sig till gamla favoritställen. Jag själv har många favoritställen från min ungdom.

På den tiden var stegen lätta, man gick så kallade genvägar och klövjestigar, som numera är igenväxta. Ibland vill man påminna sig de gamla stigarna och traskar iväg efter dem. Det är förvånansvärt hur dessa stigar ännu är skönjbara i terrängen. Man upplever sin ungdoms ystra liv, då allting kändes lätt och lustigt. Bäckmete var en rolig och bra aktivitet. Ibland kunde det bli fina fångster med bara rev och mask. Spön skar vi från långa och smala ungbjörkar. Det blev ofta glödstekt småöring, det var lätt tillagat så där ute i markerna.

För några år tillbaka i tiden åkte jag genom gamla kända marker, där jag som getare ofta hade tillhåll. Nu var det hjortron, som skulle plockas. Det var en solig och varm dag. Bilen parkerades så att trafiken kunde passera. På skogsbilvägar kan det bli rätt så trångt om parkeringsutrymmen. På myren intill lyste det gult av nymogna hjortron. Två hinkar togs med till myren. Den ena hinken ställdes på en tuva. Det kändes varmt så jag tog av mig blåblusen, den knäppte jag runt en mindre gran, mössan satte jag på toppen av granen. Plockningen fortskred så att jag kom längre bort från blusen och mössan. Så med ens märkte jag något, som rörde sig bland buskarna intill blusen. I tron att det var en annan hjortronplockare hojtade jag upprepade gånger.

 Ett konstigt läte hördes från hållet där jag såg rörelsen. Min tanke blev att någon blivit sjuk inne bland buskarna. Till min förvåning kom det ut en pälsklädd varelse ur buskaget. På min fråga, vad som stod på hördes bara en grymtning. Då förstod jag att det var en björn som gick och åt bär. Björnen närmade sig min blus och mössa. Han gick runt granen och nosade på kläderna. Hinken som stod intill fick ett slag av ena ramen, så den åkte långt ut efter myren. Så gick han runt granen, han spottade flera gånger på blusen. Så reste han sig på bakbenen, drämde till mössan med ramen så den åkte iväg mot det håll där hinken låg. Björnen tittade åt mitt håll och grinade med munnen och visade tänderna. Det var ca 50 meter som skilde oss åt. Jag såg tydligt att han observerade mig, men gjorde ej någon ansats att anfalla. Efter att ha nosat på blusen ett tag så lufsade han bort. Jag såg honom runda en tjärn och försvinna in i snårskogen. Detta var en överraskning som jag ej hade räknat med. Att få besök av björn är ju något riktigt spännande.

Under min tid som getare ( 7 år) kan jag ej erinra mig något björnbesök. Det skulle varit förödande för korna. Säker hade några kor fått sätta livet till, blivit rivna, styckade och uppätna. Nu tänker man på björnfrossa i detta sammanhang. Tänk om björnen gått till anfall, vilka åtgärder skulle man ta till för att klara sig. Själv åkte jag hem. Nästa tur ditut hade jag sällskap. Det känns tryggare med flera i gänget.

Denna berättelse är hämtad ur "Versifikatören" Nr 23, 1992. Det är Karl Johan Bågren som bodde uti Lögdaberg/Lillögda som är författare till denna fina berättelse.

Versifikatören var en skrivarklubb i Åsele, där flera från byn var aktiva under 80/90-talet.